Är det något som kan få mig helt galen så är det teknik. Det ska bara fungera. Som ikväll. Tänkte att bara lite snabbt byta fotografi till bloggen och skriva ett snabbt inlägg då det var ett tag sedan sist. Kommer inte in på bloggen via paddan. Jamen då går vi väl över till PC istället, inga problem. Fast fotot jag vill använda ligger på paddan. Ok, jag mailar det till mig själv och drar ut på skrivbordet. Så konstigt det ser ut, bara en massa 1och 0 och andra tecknen. Nu börjar jag misströsta något. Hmm, ska man inte kunna konvertera på något sätt. Leta, leta, leta. Börjar snällt och försiktigt fråga maken som är uppslukad av matchen mellan Tyskland och Algeriet om han möjligen vet lösningen på problemet. Han kommer, liite ofokuserad dock. Hittar först inte lösningen. Jag ger glada tillrop, båda blir mer och mer frustrerade. Jag mailar över andra fotografier. De fungerar. Ok, då struntar vi i det första, fast jag ville ju ha just det fotot! Till sist koncentrerar maken sig och hittar problemet. Naturligtvis av det enklare slaget som man därför inte tänker på. Fel standardläsare. Make återgår till fotbollen och jag ska bara lite snabbt.... Nej, det ska jag visst inte. Har glömt lösenordet.Var ju ett tag sedan sist. Provar olika lösningar, men nej. Nu är jag både trött och sur. Svär faktiskt lite. Att vara 4 år känns inte så långt borta. Precis då dyker 14-åriga dottern upp. Lugn som en sann pedagog lotsar hon mig. Lirkar och stöttar. Jag begär nytt lösenord, får det, loggar in. Vi kommer ihåg hur man lägger in foto. (Inte helt solklart på denna bloggplats). Det blir rättvänt vid första försöket. Var inte så förra gången profilfoto skulle in ( ja även då var det 14-åringen som assisterade. Vad förväntar ni er av en nybliven tantbloggare med temperament). Och här får ni nu ta del av ett helt annat inlägg än det var tänkt från början. Dottern är nästan värd en liten belöning. Har ni några förslag? Skulle även maken var värd det? Ja, det är klart men den belöningen kommer jag på alldeles själv.