Senaste inläggen

Av Katja Runestam Prinzell - 21 maj 2014 21:14

Lite högre upp på gatan där jag bor ligger mycket diskret en musikstudio. Jag hade tills för ca 1 år sedan inte en aning om att den fanns där. En dag började det flockas unga tjejer som hängde på trottoaren timme ut och timme in. Dag efter dag. Emellanåt for de skrikande iväg åt något håll. En liten kärntropp består av samma ständigt återkommande tjejer. Jag fattade ingenting! Var ju tvungen att fråga till sist. Det visade sig att pojkbandet The Foo spelar in sina skivor där. Numera vet jag alltid när det är en ny skiva på gång. Jag både imponeras och förfäras av det stora engagemang dessa fans har. De står där oavsett väder, årstid, tid på dygn och i evigheters evighet. I väntan på vad? Jo, att få en liten, lite smula av sina idolers uppmärksamhet. Tydligen kan någon tjej någon gång få komma in och hänga en stund med killarna i studion. Eller så kanske de får en glimt eller en blick av idolerna när de flyttar sig till eller från studion. Tjejerna verkar ha utvecklat någon form av gemenskap och umgänge i sitt gemensamma intresse. Konstigt vore väl annars när de ändå hänger där tillsammans i flera timmar. Men konkurrensen ligger som en iskall hinna över gruppen. Man verkar granska, bedömma och dömma varandra på samma sätt som framförallt tonårstjejer gör i de flesta sammanhang. Vem blir den utvalda? Vem får chansen att se bandet då de rör sig utanför studion? De står där även under normal skoltid. Hur löser de det? Låtsas de vara sjuka, eller struntar de bara i skolan? Vad i en ung flickas själ är det som driver henne att utsätta sig för den tristess det ändå måste vara att bara hänga på en gata i flera timmar? Hur upplever bandet att vara så bevakade och dyrkade? De är ju trots allt bara vanliga unga killar med en begåvning som även de håller på att växa upp med allt vad det innebär. Varje gång jag passerar dessa tjejer väcker det mina tankar. Jag studerar och funderar på varje liten flicka. Vem är hon? Vad driver henne? Hur har hon det i sitt liv? Hur uppfattas och uppfattar hon sig själv i denna grupp?
Vad är det som får en människa att bli så starkt engagerad i något att man kan lägga sitt liv och sina egna behov och bekvämlighet åt sidan?
Måste erkänna att även jag gillar pojkband. Musiken alltså! Men nöjer mig med att lyssna! Och upplysningsvis har The Foo en ny skiva på gång.

Av Katja Runestam Prinzell - 17 maj 2014 07:43

Sitter här och äter frukost i tidig helgmorgon. Jag har frukostsällskap! Bakom ryggen mumsar min glada boxer passionerat i sig sin frukost. Utanför fönstret delar småfåglarna och ekorren på vad fågelbordet har att erbjuda. Solen skiner och björkarnas löv har den där skira krispigheten som bara våren kan bjuda på. I mina tankar har jag med mig alla glada röster från gårdagen som uttryckte sin glädje över solen, värmen och den kommande helgledigheten. Tänk att få bo i ett land med årstider där vi varje år får uppleva denna lycka och glädje som våren innebär. Jag sparar dessa stunder av lycka i min fiktiva korg i hjärnan för att kunna ta fram de dagar och stunder när livet känns mindre bra. När man behöver bli stärkt och bli påmind om att livet faktiskt är kanska gott att leva bara man håller ut.
Ekorren återvänder till frukostbordet efter en paus, eller vänta, det är en annan liten ekorre. Jag tror bestämt att vi har ett litet ekorrepar som flyttat in och troligen sätter bo och kommer att få små ekkorrebarn!

Av Katja Runestam Prinzell - 11 maj 2014 19:39

På tunnelbanan på väg hem från jobbet en tidig kväll i rusningstrafik:

2 män sätter sig vid sätet tvärs över gången. Den ena är äldre, ser lite härjad ut. Den andra yngre. Ingen av dem är helt nyktra. Den äldre tar fram små paket av folie. Håller det helt öppet i knät och tittar utmanande på mig. Han lämnar efter lite dividerande över ett paket till den yngre mannen och får några sedlar tillbaks.


På sergels torg en eftermiddag i rusningstrafik:

En mobiltelefon ligger plötsligt på marken. En man böjer sig ner och skjutsar iväg den utmed marken. En annan man böjer sig ner, tar upp mobilen och går sin väg. 


Utanför ett hus på en vardagkväll:

2 ungar flickor i tajta träningskläder är påväg in i sin port. En passerande medelålders man tar plötsligt ett grabbatag mellan benen på den ena flickan med sin hand. Sedan släpper han, tittar nöjt på flickan och går visslande vidare. 

 

På tunnelbanan i morgonrusningen:

En ung kvinna hoppar på tåget just innan dörrarna stängs. Hon står innanför dörrarna alldeles bedvid mig och flyttar över allt som finns i en vacker röd handväska till en annan väska. Helt obekymrad över att jag tittar på. Vid nästa station hoppar hon av och kastar den röda väskan i en papperskorg och försvinner i folkmyllret. 

 

Detta är exempel på den brottlighet jag mötts av i min vardag det senaste året.

Det går snabbt.

Man förstår inte riktigt vad som hände.

Såg jag just ett brott?

Ska jag göra något och i så fall vad?

Spelar det någon roll?


Av Katja Runestam Prinzell - 11 maj 2014 11:22

Här är min levande tavla! Under hela vintern bygger den förväntning, glädje och kreativitet. Den fylls på under våren. Töms förhoppningsvis under senvår försommar! (Det är dock inte alltid så.) ibland stannar det vid drömmandet. Men det är gott nog. Min trädgård i fantasin är fantastisk! Lummig! Färgrik! Tillräckligt mycket ekologiskt odlade grönsaker och bär för att försörja oss resten av året. Några hönor! Katt naturligtvis! Märkligt nog finns det inga oönskade ogräs, sniglar eller annat besvärligt i min fantasiträdgård. Där går jag sedan runt och skördar. Sitter i blomdofterna och läser och gungar i min hammock. Verklighetens trädgård har ogräs, sniglar och annat oönskat. Men den har också grannarnas katter, som för övrigt är fenomenala sorkjägare. En massa vilda fåglar, som jag matar året om. En härlig gräsmatta med massa vilda blommor och en och annan odlad som lyckas komma upp. Varje lyckat odlingsförsök ger en sådan tillfredställelse. Och jag har ju en hammock där jag sakta brukar gunga, läsa och drömma. Min levande tavla föder min fantasi, och det är gott nog!

Av Katja Runestam Prinzell - 8 maj 2014 21:20

På min balkong står fjolårets kryddor vissnade och övergivna kvar i sina krukor. De doftar dock fortfarande om man gnuggar några torkade kvistar mellan fingrarna. En duva har hittat dessa. Jag förstår att duvan kärleksfull bygger sitt bo där duvans ägg ska få ligga. Antagligen har duvan valt ett ställe där den känner att äggen och sedan ungarna kan växa upp tryggt och säkert. Duvan väljer så noga vilka kvistar den ska ta. Vi tittar på varandra genom rutan. Duvan tittar på mig, först oroligt och avvaktande. Är jag ett hot? Kommer jag att jaga bort den eller ännu värre, göra den illa på något sätt. När vi är överens att jag bara tittar och inte är farlig fortsätter duvan sitt nogsamma letande. Hon återkommer om och om igen dag efter dag. Jag vet att allmänna råd om duvor i stan säger att jag bör jaga bort den och avbryta bobyggande då duvor i stan räknas som flygande råttor och vara en sanitär olägenhet. 

Men det jag tänker på är hur noga duvan bygger sitt bo. Hur den väljer sina kvistar och annat för att bygga det trygga, säkra, säkert ganska vackra och väldoftande boet. Jag låter de vissnade örterna få vara kvar ett tag till och väntar med att vårsmycka min balkong med färgrika blommorna. Lycka till lilla duva!

Av Katja Runestam Prinzell - 8 maj 2014 18:36

I den tunnelbanestation som ligger nära där jag bor finns det ett café som bjuder på frukost om man köper sin lunch där och tar med. En av våra uteliggare har hittat sin nattsovplats i samma tunnelbanestation. I morse såg jag en ung man som valde att köpa sin lunch i detta café. Han tog även frukost med kaffe och macka etc i en påse. Denna påse satte han sedan framför den sovande mannen. Tänk att få vakna upp och få frukost serverad på sängen med varm härligt kaffe. 

Av Katja Runestam Prinzell - 6 maj 2014 20:18

Går ett 2 dagars seminarium i sociala medier. Har nyligen upptäckt Twitter och bloggar. Blivit inspirerad och utmanar mig själv i vanlig ordning, att blogga i trettio dagar. Vad är det som drar egentligen? Vad är det som gör att man vill lägga ut sina tankar, funderingar och vardagliga händelser trots att dagbokskrivande varit uteslutet sedan storebror läste min hemliga dagbok då jag var 10. Har jag en sorts bekräftelsebehov att se om någon är intresserad av vad jag har att säga. Vill jag hitta en möjlighet att säga vad jag tycker och tänker utan att någon avbryter men gärna kommenterar. Vill jag påverka, förmedla något eller bara informera. Kanske försöka roa.  Kommer det att vara jag med mina tankar och åsikter eller kommer det att bli en fiktiv personlighet? Det kan ju utvecklas till vad som helt och det är lockande! Tanken har lockat och pockat en tid nu! Vill du vara med på min resa blir jag glad. Du kan förvänta dig vad som helst. Härmed träder jag in i moderna världen! HÄR ÄR JAG!

Skapa flashcards